Ibland känner jag en längtan tillbaka till den analogen tiden. Jag har fortfarande en 6×6 kamera kvar, Yashica 635. Så någon gång om året, så plockar jag ut en 120-film från kylen och plåtar. Så lite fix och framkallare doft får jag i doftkanalerna!
Med den analoga stilen, så visste man inte vad som verkligen fastnat, om skärpan satt där den skulle eller om exponeringen blev för ljus eller för mörk. Inte förrän filmen var framkallad!
Var det inte helt rätt, så fick man trixa sen i mörkrummet, med olika hårdheter på pappert, special pappersframkallare och efterbelysa eller hålla igen på belysningen. ALLT för att ”rädda” bilden, som trots allt hade DET, känslan från fotograferingstillfället!
Idag kan det bli nästan samma känsla, när jag sitter vid datorn (eller ligger i soffan) och går igenom mina bilder.
För blev inte bilden inte riktigt bra, kan man alltid försöka ”rädda” den i Lightroom!
Eller om jag inte fick fram den där ”känslan” vid fotograferingen. Så provar jag lite olika beskärningar och att lyfta fram delar av bilden, genom att efterbelysa eller ”hålla igen”. Precis som man gjorde i mörkrummet, när printar slogs fram.
Ibland så kan jag längta tillbaka till den grova kornstrukturen i en Tri-X. Den var en härlig film att jobba med. Kunde pressas åtminstone två steg, med förlängd framkallningstid och/eller förhöjd temperaturenpå framkallaren. Kornet ökade och filmen blev kontrastrikare.
…och det var precis den stajlen jag var ute efter med bilderna på mitt barnbarn, när jag var med henne ute i stallet.
Upptäck mer från connyM | fotograf
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Bli först med att kommentera